marmarita

Fredagen den 20 jan 2006

orolig inför proven

Tjaba tjena hallå.

Ja, jag vet inte var jag ska börja.

Jag kan ju alltid börja med att berätta om igår, torsdag. Det hände inget speciellt. Jag var i skolan som vanligt, hade körkortsteori första lektionen. Läraren som vi har i den kursen är ingen jag känner. Och det är andra gången jag träffar honom, men jag pratade med honom idag och berättade om min situation. Jag sa att torsdagarna kommer kanske att drabbas efter som jag får mina behandlingar på onsdagar. Det kan även så att jag missa måndags lektionerna också. För att vi har körkortsteori sist på dagen, och jag kanske inte orkar vara med i skolan hela dagen. Men han var förstående och sa att den bästa övningen är genom övningskörning och att läsa boken och förstå det som står.

Sedan hade vi fysik. Vi fick repetera inför slutprovet som vi har idag. Sedan var det lunch och jag åkte hem. Vi hade bara en matte lektion kvar men jag kände att jag kunde göra det hemma, vilket jag gjorde. Jag åkte till kemtvätten. Min killes mamma hade tvättat så hon blåste upp kläder och strök. Jag tog över uppblåsningen så att det skulle gå fortare. Hon mådde inte så bra. Så jag sa åt henna att åka hem. Jag stannade kvar till kl 18, låste och åkte hem. Dori kom och hämtade mig. Jag mådde bra ända fram till kvällen. Jag satt och pluggade fysik då jag kände hur snorig jag var. Det blev bara värre och värre. Vid kl 22 när jag skulle gå och lägga mig så hade det bildats ett berg med papper framför mig. Jag var förkyld, det jag fruktade. Men det gick så fort. Jag mådde utmärkt på dagen ju. Jaja och så i morse när jag vaknade var jag jätte förkyld. Jag tänkte åka till skolan i alla fall för att göra fysikprovet men jag fick inte av Dori. Om jag mår bra på måndag så ska jag göra den, jag MÅSTE göra den då. Efter som man vet aldrig hur jag mår. Som sagt mår jag bra på måndag ska jag ta chansen och göra den och få det överstökat. Jag har även ett kemi prov på onsdag. Jag har inte kemi böckerna hemma, men jag gav min nyckel till Doris brorsa, så han ska hämna de. Hoppas han inte glömmer.

Jag kunde inte somna igår kväll. Jag tänkte på provet och i morse vaknade jag kl halv sju, vilket jag aldrig gör. Jag brukar gå upp kl sju vanligtvis, då ringklockan ringer. Jag gick upp och skulle förbereda mig inför skolan. Men Dori hörde hur jag lät och började göra narr av mig. Han sa att jag kan må sämre på bussen, vilket är sant, så det är bäst i fall jag stannar hemma idag och kryar på mig. Förresten jag har märkt av håravfallet jätte mycket. Jag har kala fläckar på huvudet. Det är lite obehagligt att se sig själv i spegeln, därför försöker jag att låta bli. Jag sak börja ha på mig någon keps eller hatt hemma också, jag kanske mår bättre av det själv. Jag har inte så mycket mer att berätta förutom att jag ska gudstjänst på söndag. De ska ha en minnestund för Doris mormor och morbror som gick bort under julen.

senare på dagen........

Hej igen. Jag fick precis ett samtal från Uppsala. Det är så här att jag ska börja min behandling IGEN, redan nu på onsdag. Jag hade räknat fel. Jag trodde att det skulle vara nästa onsdag. Gud vad fort det går. Men det är skönt på något sätt. Eftersom då kommer jag att få detta fortare överstökat. Alltså den 25 januari ska jag börja på mitt andra block, med dropp och spruta. Sen så får jag se ifall jag ska till Eskilstuna igen och få mina 2 resterande behandlingar. 

Jag ska vara i Uppsala kl 10 den 25/1. Då ska jag även börja ta alla tabletter igen. Hoppas jag inte får lika ont i magen den här gången. Men, men det återstår att se.

Jag ringde till vårdcentralen för att avboka min tid där på tisdag. De kommer ju att ta blodprov på akademiska i alla fall så det är ingen idé att göra det två gånger.

Onsdagen den 18 jan 2006

Skolan börjar

Det var ett tag sen jag skrev och ganska mycket har hänt. Jag har börjat skolan och jag har gjort klart mitt första block på behandlingen och nu har jag två veckors ledigt.

Skolan startade den 9 januari. Jag hade min mamma här så hon fick följa med och se hur jag har det. Hon fick även träffa mina mentorer och alla i klassen. Det var roligt att ha henne med mig och det känns skönt att hon vet hur jag har det. Tanke på att jag inte bor hemma så är mina föräldrar inte så jätte engagerade i min skolgång. Självklart bryr de sig och det är jätte viktigt för de att jag går i skola men det jag försöker att säga är exempelvis, att ta hem kompisar, läraren kontaktar föräldrarna osv.

Jag och mamma tog bussen från Trosa den där måndagsmorgonen. Jag va lite nervös och jag kände hur det pirrade i magen. Dels för att det va första dagen i skolan efter jullovet, och för att jag hade min peruk på mig, och för att jag nu skulle berätta för hela klassen hur det låg till. Jag hade förberett ett brev som min mentor skulle läsa upp, "mitt första brev".

Första lektionen hade vi mentors tid och det var då som brevet skulle läsas upp. Jag ville inte vara i klassrummet då, så jag och mamma gick därifrån en stund. Jag ville inte vara närvarande för att, trots att jag har tagit det hela bra, så blir man faktiskt rörd. Jag skulle inte vilja sitta i klassrummet med röda tårfyllda ögon. När jag kom tillbaka till klassrummet kände jag hur dämpad stämningen var. Trots att nästan ingen sa något så kände man det bara på sig. En tjej i klassen blev jätte rörd. Hon kom fram och kramade om mig och började gråta. Det var jag som fick trösta henne istället för tvärtom.

 Jag har accepterat min situation och jag pratar öppet om min sjukdom och mina behandlingar. Jag känner att det inte är något jag vill ha för mig själv, det är inget hemligt på något sätt. Men jag tror att detta skiljer sig från person till person. Det kanske finns några som inte alls vill tala om det och håller det för sig själva och blir ledsna ifall någon tar upp det. Men jag tror att jag är en ganska öppen person, och väldigt pratglad. Så det skulle vara svårare för mig att inte prata om det. Detta kan vara ett sätt för mig att bearbeta det.

I biologin ska alla ha ett föredrag om sjukdomar, kost m.m.

Jag och en vän till mig valde att prata om cancer, och det var min idé. Jag ser fram emot att få dela min erfarenhet med resten av klassen. Och få berätta om hur det är och hur behandlingarna går till.

Ingen i klassen har sagt så mycket om själva sjukdomen och de behandlar mig jätte fint. Det har dem alltid gjort. Jag har jätte bra vänner och jag är jätte glad över att jag har fått chansen att lära känna de. Alla är så olika men de har flera saker gemensamt. De är godhjärtade, hjälpsamma, omtänksamma och framför allt bra kamrater. Jag har ingen "bästa vän" ifall man säger så, men alla de är mina bästa vänner. De ställer upp när man behöver de. Jag har haft turen att ha hamnat i NV2 B med Katrin, Hanna N, Hanna F, Kristina, Therese, och alla de andra.

Jag var med på alla lektioner den där måndagen och det gick jätte bra. Men så fort jag kom hem tog jag av mig peruken. Huvudet kändes så spänt och jag hade haft på mig den i nio timmar. Det var så himla skönt att få av sig det och vila och bara få vara den man egentligen är. Huvudet är inte spänt bara pga. av peruken utan även i nacken. Man kan inte röra sig hur som helst och man tänker hela tiden på hur det ser ut, och om det syns att det är falskt.

Tisdagen gick också bra. Men jag vaknade den natten av kramp i vänsterben. Jag fick massera den tills det gick över och sedan somnade jag om. Kramper och ledvärk är bivärkningar av behandlingen. Så jag kommer kanske att uppleva det fler gånger. Jag har även känt av ledvärken i knäna. Knäna har inte orkat och jag har fått sitta ner tills det har gått över. Jag känner det främst när jag ska resa mig upp från att ha suttit ett tag, och även när jag ska bära grejer känner jag att det värker i armvecket. Ibland kan det även hända att man får ont i magen. Det känns som om magsäcken drar ihop sig, och det värker. Men det släpper efter en stund.

Onsdagen den 11 januari var det dags för min tredje behandling. Jag, mamma och Dori åkte upp till Eskilstuna. De tog blodprover för att se hur mina blodvärden var och beroende på resultatet får man sin behandling eller ej. Mitt resultat var bra och jag fick min behandling. Först tog jag bort plåstret som bedövar huden kring och på porten, som ligger på bröstet, för att sjuksköterskan ska kunna sticka in nålen så att jag kan få mina sprutor och droppen. För att kolla att porten fungerar och allt är som det ska, så sprutas det in NaCl, koksalt, och man ser till att kanalen är öppet. Sedan är det dags för cytostatika i spruta efter det sprutas det in Heparin. Det är ett ämne som gör att blodet inte koagulerar. Efter varje spruta med medicin måste koksalt sprutas in för att skölja efter. Sedan var det dags för droppen. Det är en rosa, orange vätska i en påse som droppas i en viss takt under fyra timmar. Hur fort det ska droppa på styrs av pumpen som är i kopplat till vägguttaget. Själva droppslangen "kopplas" till mig in via nålen som sköterskan har stuckit in i porten. Alltså man sitter där i 4 timmar fast vid vägguttaget. Pumpen fungerar i 20 minuter utan ström. Så det är ingen fara ifall man vill gå på toa eller så. Men det man ska tänka på när man går på toa är att inte bli rädd när man kissar rött. Efter som det är själva färgämnet i cytostatikan som man kissar ut. När det har gått fyra timmar och man har fått sin behandling får man stanna kvar en timma till för att se hur man mår. Sedan är det dags att åka hem. Alltså hela onsdagen gick åt att få behandlingen. Jag var framme i Eskilstuna kl 10 på morgonen och jag var hemma igen kl 18 på kvällen.

Jag fick även en tablett att suga på mot illamående. Jag mådde bra efter behandlingen men jag va lite trött och sömnig.

På torsdagen hade jag sovmorgon, men jag gick tidigt till skolan i alla fall. Eftersom jag kände att jag borde tala med skolsköterskan som skickade mig till akuten. Hon visste inte hur det hade gått för mig. Jag var hos henne vid nio tiden. Jag berättade allt för henne och vi satt och pratade i en timma. Jag kommer inte ihåg vad vi egentligen pratade om men det va roligt att prata med henne i alla fall. Vi talade om sjukdomen om hur jag mådde, om vad vi ska göra om jag dåligt. Hon fick även ett nummer av mig till en sjuksköterska i Uppsala som har hand om skolfrågor. Sedan bestämde vi en ny tid då jag skulle till henne och bara berätta hur jag mår. Tiden jag fick var 18 januari, alltså idag.

Den torsdagen hade jag bara biologi och fysik. När jag kom hem så mådde jag inte så himla bra. Jag var trött och jag hade huvudvärk. Jag kände mig inte klar i huvudet. Jag vet inte hur jag ska beskriva den känslan.

Det känns som om det är ett tryck i huvudet och man kan inte koncentrera sig och det bara värker. Och själva peruken gör det inte lättare. Jag har tabletter mot illamående som jag kan ta vid behov, och det gjorde jag den dagen. Jag ville förebygga det innan något händer och speciellt när jag ska åka buss på morgonen och hem igen.

När jag vaknade mådde jag inte så bra. Så jag borde ha stannat hemma, men jag tyckte inte att det var så farligt så jag åkte till skolan i alla fall. Jag tror inte att det någonsin har varit så hemskt att åka buss som den morgonen. Ursäkta uttrycket men det var ett helvete att sitta på bussen i 50 min. Jag mådde illa, var trött och det kändes som om det tog evigheter att komma fram. Första lektionen hade vi svenska i 90 minuter. Redan då kände jag att jag inte kommer att klara av att vara i skolan hela dagen. Men det fanns inget att göra åt det. Det finns ingen buss hem för än 12.08. Så jag var med på biologin också. Ärligt talat kommer jag inte ihåg något av den lektionen. Jag bara skrev upp det som skrevs på tavlan. Jag kände det där trycket i huvudet, som jag talade om innan.

Jag åkte hem med 12.08 bussen och var hemma runt 13.20. Så fort jag kom hem åt jag. Jag mådde genast lite bättre men jag kände att jag ville ligga och vila. När mamma fick reda på att jag hade kommit hem tidigare kom hon till mig. Mamma var hos Doris mamma i kemtvätten. Hon fick hjälpa till där den veckan hon var hos mig.

Mamma kände på min panna och tyckte att jag var varm. Hon hämtade en trasa som hon blötte ner i iskallt vatten. Jag hade feber och vi försökte få ner det. Det gick bra och jag mådde bättre fram mot kvällen. Men jag fick gå runt med termometern i munnen hela tiden, för att om kroppstemperaturen överstiger 38 två gånger med någon timmas mellanrum, så måste man åka in till sjukhuset. Som tur var behövde vi inte göra det. På kvällen blödde jag näsblod, vilket jag inte har gjort på flera år. Orsaken till det kan vara att jag var trött och trycket i huvudet.

Under helgen mådde jag bra. Mina syskon var på besök men jag fick hålla mig på avstånd eftersom två av mina syskon var sjuka och hostade. Det sista jag vill ha nu är någon infektion eller förkylning. Men det gick bra, jag blev ej sjuk.

De första veckorna av behandlingen mådde jag bra och kände inget som jag sa innan. Det är nu det börjar. Det känner jag, jag är trött. Mår bra ena stunden andra stunden kan jag må illa eller ha huvudvärk. Jag har även börjat märka av håravfallet. Bara jag smeker mitt hår så får jag med mig en näve hår. Det känns obehagligt faktiskt plus att hela huvudet är ömt. Det är nu det börjar kännas och märks att man verkligen är sjuk. Jag tror inte att jag fattade det innan. Jag kan vara inne på toan i en halvtimma och bara putsa av mig allt löst hår. Jag har huvudet över toan och kammar mig. Jag vill hellre att det hamnar i toan än runt om i huset och i sängen och i maten. Men jag har massor med hår kvar ännu. Jag har ju ganska tjockt hår annars.

Igår var jag på vårdcentralen i och tog blodprov. Jag vet ännu inte vad resultatet är. Jag ringde till Eskilstuna idag men de hade inte fått reda på det ännu. I morse var jag inne hos sjuksystern, jag kanske nämnde det innan. Vi satt och pratade om hur jag mår. Jag berättade att det är nu jag börjar känna av det. Och vi pratade om i fredags när jag gick hem då jag mådde jätte dåligt och fick vänta på bussen, sen åka buss i en och en halv timma. Då sa hon att jag hade rätt till taxi. Men hon var inte säker. Så vi ropade in den andra skolsköterskan. Så jag fick gå in till henne och fortsätta samtalet. Hon ringde runt lite och pratade med programrektorn om taxi osv.

Jag trodde att jag skulle vara där en halv timma och att jag skulle hinna till kemin. Men jag hade fel. Jag var med på kemin de 15 sista minuterarna. Men det gör inget. Sedan så hade jag Historia. Jag pratade med läraren om hur vi skulle göra med arbetet och själva kursen. Hon sa att det räcker med att jag lämnar in arbetet och inte gör något på hela kursen så får jag ett VG. Men jag vill kanske ha högre om jag klarar av det. Så vi får se hur dt blir. Hon kanske väntar med att sätta betyg, så har jag sommaren på mig att höja till MVG.  Jag vet faktiskt inte om det är fel av mig att vara så envis när det gäller skolan och betyg. Jag vill inte inse faktum att jag är sjuk och borde ta det lugnt och tänka på mig själv nu denna period. Jag är en sådan person som måste prestera bra och nöjer mig inte med bara ett G. Det kanske är dåligt att vara så, och jag måste kanske ändra på mig.

Jag hade tid hos programrektorn i dag kl 13. Min mentor var också med. Vi pratade om hur vi skulle göra och om jag ville att de ska prata med några lärare eller så. Men det har jag skött så bra själv så det behövdes inte. Alla lärare är förstående och alla de säger att jag inte ska tänka så mycket på skolan just nu efter som det går att ta igen det senare. Men jag känner så här, att jag inte vill låta denna sjukdom ta över allt. Jag ska hänga med så gott det går och göra mitt bästa. Jag vill inte "utnyttja" situationen för att stanna hemma. Tvärtom då jag mår bra och jag känner att jag klarar av att vara i skolan så ska jag åka dit. Jag mår inte bättre av att stanna hemma. Det är bara tråkigt.

Lördagen den 7 Jan 2006

"Mitt andra brev"

Det känns skönt att alla lärare har läst brevet nu och vet hur det ligger till, innan skolan börjar.

Jag har kontaktat alla mina lärare och mina mentorer. Jag har skickat runt detta brev och jag har fått svar. Alla är förstående och jätte hjälpsamma vilket jag är väldigt tacksam över.

Jag vet att detta inte är det vackraste eller roligaste brev jag skrivit, men det är så mitt liv ser ut nu och det har jag accepterat. Jag hade inte ens tänkt tanken att det kunde vara någon cancerform. Men, men man vet aldrig vad kroppen hittar på och vilka mutationer som skrev i de luriga cellerna.

Men jag har tagit det väldigt bra och har accepterat det. Det var självklart jobbigt den första dagen och jag tjöt i mammas famn, när jag fick reda på det. Men jag kommer inte må bättre av att fälla tårar och vara ledsen. Jag känner mig faktiskt väldigt stark och jag har en känsla av att detta kommer att gå bra. Jag vet att det inte är så många i Sverige som har denna sjukdom, men resultaten av dem som har haft det är väldigt bra. Och min behandling är bara på 8 veckor. Så det är tur att jag upptäckte det i tid.

Hodgkins sjukdom finns i 4 stadium och alla är indelade i A och B. Själv ligger jag på 2 A.. Alltså det är i början, vilket innebär en svullnad på hals och mellan lungorna. Om jag hade struntat i svullnaden och väntat ytligare några månader så skulle jag kanske ha legat på stadium 3 och kanske fått en behandling på 6 månader.

Jag frågade läkaren hur länge jag kan ha haft denna sjukdom och han sa att det kan ha börjat för ett år sedan men att jag ej märkt av det. Det har jag inte gjort heller... Alltså, jag mår jätte bra, inte gått ner i vikt eller problem med mat .m.m

"Mitt första brev" som jag har skickat runt till alla lärarna skrev jag dagen efter jag fick reda på min diagnos, dvs den 24 dec. (fin julklapp va).

Då visste jag inget, förutom att jag borde starta min behandling så fort som möjligt. Jag och Min sambo, Dori, och min mamma åkte till sjukhuset tisdagen den 27 dec, det var då jag opererades. Jag fick en port över bröstet på bröstkorgen(höger sida). Från själva silikonporten går det en slang i mitt kärl som går till hjärtat. Det är genom denna port jag ska få mina sprutor eftersom kärlen i mina armar var för dåliga. Operationen gick jätte bra och jag fick MORFIN. Haha, inte för att jag kände av något men, men, ville bara säga det.

Vi var tvungna att sova över på sjukhuset eftersom jag skulle få min första behandling dagen efter den 28 dec. Då fick jag cellgift i 4 timmar, dropp. Och även ett annat cellgift i spruta, och jag fick börja ta mina tabletter med kortison och mot infektioner m.m.. det är över 9 olika tabletter som jag måste ta flera gånger om dagen. Den första behandlingen gick jätte bra och jag märkte inte av några bivärkningar förutom att jag inte hade någon aptit. Den 29 dec fick jag åka hem.

Och så kom nyårshelgen och jag fyllde 18 år. Men vi firade inte så mycket. Detta var inte den bästa julen ifall man säger så. Jag fick min diagnos den 23 dec, Sambons mormor dog den 24 dec och hans morbror dog den 25. Så det har bara varit fyllt med tårar. Men jag hoppas på att det nya året medför mer glädje och lycka till oss alla.

När allt detta hände så kunde jag inte tänka bara på mig själv. Stackars Doris mamma hon hade varit orolig för mig hela den där veckan och efter diagnosen fick hon reda på att hennes mor och bror hade gått bort. Det har inte varit lätt, ska jag vara ärlig så har jag inte tänk på mig själv så mycket eftersom jag vet att jag kommer att klara mig och jag lever ju med mina nära och kära runt mig. Och jag känner mig så lyckligt lottad.

Jag tror faktiskt inte att jag kan vara mer lycklig. Det räcker bara med kärleken och värmen som finns i hemmet.. Men, men nu så ska jag sluta prata .. blir bara tårögd... ska återgå till min behandling..

Den 3 jan så klippte jag mig JÄTTE KORT...... men jag passar bra i det.

Vet du vem jag ser ut som? Jag ser ut som Catwoman.. hahah

Halle Barry tror jag att hon heter..

Jag får se ifall jag får behålla håret, ännu så har jag inte märkt av något avfall. Men jag använder peruken för att vänja mig vid den... Det känns så spänt i huvudet, som om man har en håruppsättning och ska på fest.

Den 4 jan fick jag min andra behandling. Det vara bara en spruta med cellgift.

Jag har inte märkt av cellgiftet ännu så mycket förutom att svullnaden på halsen har gått ner. Vilket är jätte bra =).  Och jag har mått illa då och då, men det är inte så farligt. Annars så har jag bara ont i magen och kramper pga av kortisonet och magkatarr, men jag antar att det är vanligt.

Jag ska ha min tredje behandling nu på onsdag. Alltså den 11 jan och så är det dropp i 4 timmar. Så jag kommer att missa vissa onsdagar i skolan. Men de 2 veckorna som kommer efter har jag LEDIGT från behandlingar ska bara låta medicinen verka. Då har jag kommit halvvägs. Sedan återstår en repetition av hela denna behandling igen..

DVS jag har fått 2 behandlingar av 6..

Hoppas du har hängt med i svängarna =)

Det är några i klassen som vet om det Hanna N, Hanna F, Therese och Katrin. Men det är säkert fler som vet om det. Men som jag sa innan, jag ska läsa upp "Mitt första brev" nu på måndag så att alla vet om det.

Och när det gäller skolan så ska jag göra mitt bästa för att komma så ofta jag kan eftersom jag vill faktiskt inte missa så mycket och skolan är viktig för mig, jag tror att det är det som får mig att se framåt och att vilja göra något bra av mitt liv :D

Men under de veckorna jag har LEDIGT från behandlingen så måste jag till vårdcentralen en gång i veckan för att kolla till mina blodvärden, för att ifall de är för dåliga så måste jag vara extra noga och hålla mig lite för mig själv för att jag kommer att vara infektionskänslig. Det sista jag vill ha just nu är magsjukan eller någon annan infektion eller någon förkylning.

Du kanske undrar vart jag får mina behandlingar?

Alla operationer och den första behandlingen fick jag i Uppsala, så jag har fått pendla och spendera mycket tid på uppsalasjukhus under lovet. Men den andra behandlingen fick jag i Eskilstuna även den 3dje kommer att vara där. Så det blir inget i Nyköping. Bara ifall jag får feber någon dag eller blir dålig så måste jag åka in till sjukhuset, en liten bakterie kan påverka mig annorlunda under denna period.

Efter uppehållet av medicin så ska jag till Uppsala igen och börja om allt där igen.

Sedan får vi hoppas på att jag blir frisk..

Men jag vet att jag kommer spendera mycket tid på sjukhus under detta år. Jag måste på kontroll då och då efter avslutad behandling.

Jag hoppas jag inte har gjort någon ledsen, trots att jag vet att detta inte är ett fint resultat. Det är inte meningen att få någon att bli ledsen. Efter som jag är inte ledsen och därför ska ingen annan vara det :D

Fredagen den 30 december 2005

Första behandling

Min första behandlig fick jag i förr igår. (28 dec 05)

Och dagen innan var det då jag opererades och fick min port vid bröstkorgen. Det gick jätte bra och jag hade inget besvär. Tvärtom jag var jätte pigg och glad över att jag äntligen hade börjat behandlingen och att jag nu var på väg att bli frisk. Jag ska få död på de dumma, dumma, dumma cellerna och jag ska bli den gamla Maria. Det är det jag har bestämt mig för.

Hittills så har jag inte mått illa men jag känner inte av att jag är hungrig. Jag har inte samma aptit. Men sötsaker och saltlakrits säger jag inte nej till. Jag har fått massor med tabletter som jag måste ta morgon och kväll och det är jätte viktigt att sköta det för att bli frisk. Hittills har det gått bra men det tar tid att svälja alla tabletter. Men just nu så ser jag bara framåt och längtar efter att få detta överstökat. Alla blir sjuka och alla mår dåligt men det är upp till den personen att ha den styrkan som krävs och viljan att bli frisk igen. Det finns tabletter mot illamående, för håravfallet finns det peruk eller keps och för själva sjukdomen finns det en jätte bra behandlig. Det finns en lösning till allt.

Hejsan.

Nu så har det börjat.

Innan så var det bara prat men nu så har jag det i min kropp.

Och ingen kan för det sätta stopp

Alla mediciner håller på att verka och cellgiften ska få mig frisk.

Sen kan jag simma runt och vara glad som en fisk

Jag vet att vägen dit kommer att vara jobbig och svår.

Men nu är det upp till mig att sluta fälla en tår.

Man ska vara stark och leva sitt liv

Först känns det som om man i sitt hjärta fått en kniv

Man är ju aldrig redo för sådana sjukdomar

Därför ska man inte vara kritisk och ha fördomar

Ta inget förgivet och var glad över det du har

Det är bara gud som ger och tar

Ha tålamod och låt inte detta ta över dig

Se på livet med andra ögon om du frågar mig

Första dagen jag fick reda på detta var det en chock

Men nu så ska jag skriva ner allt jag känner och tänker i mitt block.

Nu så kan jag lätta på mitt hjärta

Ska jag vara ärlig så känner jag ingen smärta

Det hjälper inte att vara ledsen och gråta

Det blir bara värre eftersom denna sjukdom är en stor gåta

Ärftligt är det i alla fall ej

Därför så kan ingen akta sig

Detta är något som kroppen själv har hittat på

Lev som vanligt, skratta och dansa på

Håravfall, illamående, yrsel och dåligt immunförsvar

Ofta frågar man varför men det är inte alltid man får svar

Jag är bara glad över att jag upptäckte det i tid

Jag längtar tills dessa två månader är förbi

Allt jag känner nu är faktiskt bara fröjd

Jag har mina nära och kära och det känns som om jag står på en hög höjd

Jag vet att jag kommer att klara av detta

Med stöd och tröst ska jag dessa celler på sin plats sätta

Man ska se bortom hindren

Var lycklig eftersom det finns en behandlig och du har familjen.