30 dec 05 första behandlingen

Fredagen den 30 december 2005

  

Första behandling

  

Min första behandlig fick jag i förr igår. (28 dec 05)

Och dagen innan var det då jag opererades och fick min port vid bröstkorgen. Det gick jätte bra och jag hade inget besvär. Tvärtom jag var jätte pigg och glad över att jag äntligen hade börjat behandlingen och att jag nu var på väg att bli frisk. Jag ska få död på de dumma, dumma, dumma cellerna och jag ska bli den gamla Maria. Det är det jag har bestämt mig för.


Hittills så har jag inte mått illa men jag känner inte av att jag är hungrig. Jag har inte samma aptit. Men sötsaker och saltlakrits säger jag inte nej till. Jag har fått massor med tabletter som jag måste ta morgon och kväll och det är jätte viktigt att sköta det för att bli frisk. Hittills har det gått bra men det tar tid att svälja alla tabletter. Men just nu så ser jag bara framåt och längtar efter att få detta överstökat. Alla blir sjuka och alla mår dåligt men det är upp till den personen att ha den styrkan som krävs och viljan att bli frisk igen. Det finns tabletter mot illamående, för håravfallet finns det peruk eller keps och för själva sjukdomen finns det en jätte bra behandlig. Det finns en lösning till allt.


Cellgifter

Hejsan.

Nu så har det börjat.

Innan så var det bara prat men nu så har jag det i min kropp.

Och ingen kan för det sätta stopp

Alla mediciner håller på att verka och cellgiften ska få mig frisk.

Sen kan jag simma runt och vara glad som en fisk

Jag vet att vägen dit kommer att vara jobbig och svår.

Men nu är det upp till mig att sluta fälla en tår.

Man ska vara stark och leva sitt liv

Först känns det som om man i sitt hjärta fått en kniv


Man är ju aldrig redo för sådana sjukdomar

Därför ska man inte vara kritisk och ha fördomar

Ta inget förgivet och var glad över det du har

Det är bara gud som ger och tar

Ha tålamod och låt inte detta ta över dig

Se på livet med andra ögon om du frågar mig

Första dagen jag fick reda på detta var det en chock

Men nu så ska jag skriva ner allt jag känner och tänker i mitt block.


Nu så kan jag lätta på mitt hjärta

Ska jag vara ärlig så känner jag ingen smärta

Det hjälper inte att vara ledsen och gråta

Det blir bara värre eftersom denna sjukdom är en stor gåta

Ärftligt är det i alla fall ej

Därför så kan ingen akta sig

Detta är något som kroppen själv har hittat på

Lev som vanligt, skratta och dansa på


Håravfall, illamående, yrsel och dåligt immunförsvar

Ofta frågar man varför men det är inte alltid man får svar

Jag är bara glad över att jag upptäckte det i tid

Jag längtar tills dessa två månader är förbi

Allt jag känner nu är faktiskt bara fröjd

Jag har mina nära och kära och det känns som om jag står på en hög höjd

Jag vet att jag kommer att klara av detta

Med stöd och tröst ska jag dessa celler på sin plats sätta

Man ska se bortom hindren

Var lycklig eftersom det finns en behandlig och du har familjen.


Cancern

 Lördagen den 24 december 2005


Hejsan lärare och elever!

"Mitt första brev"



Som du kanske redan vet och har märkt så var jag borta sista veckan i skolan innan jul(v. 51).

Det var så här att jag märkte av en svullnad på halsen. Jag mådde jätte bra annars, hade ingen feber eller förkylning. Jag hade inte heller några besvär med andningen eller sväljningen.
 
Jag gick till skolsystern för att kolla upp det och hon visste inte vad det kunde vara, men hon tyckte i alla fall att jag skulle till sjukhuset. Hon körde mig till akuten på lunchen fre 16 dec 2005. När läkaren tittade i och på min hals och röntgade mina lungor tog han slutsatsen att skicka mig till Uppsalasjukhus eftersom det är där de behandlar blod- och tumörsjukdomar bäst. Vi visste inte vad svullnaden berodde på. 


Jag fick tid på Uppsalasjukhus kl 8 på morgonen måndagen den 19 dec. Det var då allting började. Jag genomgick en liten operation. De tog ut en liten bit av "svullnaden" på halsen, biopsi, och de gjorde ryggmärgsprov plus flera andra blodprover. Nästa dag, tisdag, var det dags att röntga hela kroppen. Vi visste fortfarande inte vad det var. Jag var hemma igen på tisdag kväll. På torsdagen gjorde jag mitt bästa för att komma till skolavslutningen, vilket jag gjorde och det är jag glad över.

När jag kom hem fick jag ett samtal från sjukhuset och de sa att de nu viste vad det var och att de ville att jag och mina föräldrar skulle upp till de redan nästa dag den 23 dec 2005, vilket vi självklart gjorde. När jag kom till sjukhuset i Uppsala fick jag genom gå några hjärtundersökningar, EKG, och de tittade till körtlarna som finns i min näsa och hals. Allt detta visade bra resultat och man hittade ingen "svullnad" där. Men sedan kom vi till den viktigaste delen då vi skulle tala med läkaren. Tack vare testerna och den lilla operationen viste man vad svullnaden berodde på och vilken sjukdom jag led av.


Diagnosen blev att jag led av en tumörsjukdom som heter Hodgkins sjukdom som är en lymfkörtelcancer. Självklart var det inte väntat. Men jag vill bli frisk och detta kan jag bli med hjälp av mediciner och behandlingar som jag måste få på sjukhuset under två månaders period. Jag fick reda på att det är bästa att börja behandlingen så snart som möjligt efter som det fanns en "svullnad" mellan mina lungor också. Men för att bli frisk och bli den gamla Maria igen så måste jag på behandlingar bla. cellgift och kortison.

Som ni kanske redan vet så kommer detta att påverka min kropp och mitt utseende.


Cellgift är precis som det låter, ett gift, som angriper de celler som delar på sig snabbast dvs cancercellerna. Men det finns även andra celler som giftet kommer att påverka. Benmärgen är en av dessa celler. Det är där vi har de vita- och röda blodkropparna och även blodplättarna. När jag tar cellgiftet kommer dessa självklart att påverkas.


Om mina vita blodkroppar blir färre  att jag kommer att få sämre immunförsvar vara mer känslig för infektioner under behandlingen.
 

Om de röda blodkropparna blir färre  så kommer jag lättare att bli trött och orkar inte lika mycket efter som det är de som transporterar syret i kroppen.


Om blodplättarna drabbas mer blåmärken och lättare att blöda

Men det är ingen fara det finns åtgärder och det är  bla blodtransfusion.


Det finns även andra celler som kommer att drabbas och det är hår cellerna. Och kortisonet kommer att göra att jag kommer att se lite "rundare" ut.


Som ni kanske redan misstänker så kommer detta att påverka min skolgång och mina betyg. Detta är jag väl medveten om. Och jag ska försöka komma till skolan så ofta jag kan, de dagarna jag har kraft och orkar och även då jag inte är på behandlingar. Men annars så ska jag göra mitt bästa genom att plugga från hemmet bara jag får mina uppgifter. Jag kommer även fixa så att jag får någon undervisning i hemmet någon gång så att jag inte hamnar allt för mycket efter.


Det kommer även att vara så att jag kommer att spendera lite tid på sjukhuset. Jag måste på behandlingar en gång i veckan under 8 veckors period. Jag hoppas, ber och önskar att jag kommer att bli frisk igen efter denna behandling.


Jag har skrivet detta brev till er lärare i förtroende och hoppas på att ni förstår min situation. Detta kom helt plötsligt och jag var inte beredd på det. Men jag får ta dagarna som de kommer och jag ska kämpa och göra mitt bästa för att nå mitt största mål just nu, att bli frisk.


Mitt näst största mål är att ta studenten med skapliga betyg och göra något bra av mitt liv och det kan ingen sjukdom i världen ta från mig. 


Jag hoppas att ni kan acceptera och respektera detta som ni nu vet. Jag har skrivit detta brev för att hålla er informerade men jag vill inte bli ett samtalsämne som man talar om då man inte har något att säga. Det enda jag vill, är att ni inte talar bakom ryggen på mig eller ni behöver inte prata om det alls. Alla vi råkar ut för sjukdomar och hinder och alla måste hitta sina lösningar. Alla blir vi sjuka, vissa svårare än andra. Visst blir man ledsen men man ska inte sörja. Jag vill inte få någon att må dåligt eller så eftersom jag mår jätte bra själv och jag har all stöd i värden som jag behöver


Nu ber jag er bara kära klass NV 2 b att detta som nu har sagts i detta klassrum blir kvar mellan dessa fyra väggar. Jag är fortfarande den Maria ni lärde känna en augusti dag 2004.


Man ska aldrig ta något för givet.

Tack på förhand


Er vän, kamrat och elev

Maria Issa

NV 2 B


RSS 2.0